Kultursidor som missbrukar Dylan

Någon som läste Hanna Fahls text Män som missbrukar Dylan i DN idag? Den här: http://www.dn.se/kultur-noje/ef. Någon som tyckte den var, öhm, det sämsta någonsin? Så här står det i ingressen:

”Få andra artister har en lika beroendeframkallande inverkan på sina fan, som låter sig berusas av varje detalj i idolens liv och karriär. De finns i alla åldrar och politiska färger men de har en sak gemensamt: de är alla män”.

Ja. Eller, förutom att det inte är sant då. För det är väl egentligen alldeles uppenbart att alla Bob Dylans fans inte är män? Om man inte syftar på att alla de fyra män som blir intervjuade i texten är män alltså, för då stämmer det ju visserligen, även om nyhetsvärdet kanske inte är riktigt detsamma.

Dock är det antagligen rätt att en övervägande majoritet av Dylans fans är män. Vilket vore väldigt intressant om det inte vore för att det samma gäller för i princip alla andra manliga kultmusiker, någonsin. Det däremot, vore väl en hyfsad utgångspunkt för en artikel (bortsett från att den redan blivit skriven sådär en miljard gånger då, naturligtvis).
Eller också, om det nu verkligen är så att männen är överrepresenterade bland Dylans fans, också i förhållande till andra manliga musikers fans, så vore det på allvar intressant att veta varför. Något svar på den frågan får läsaren dock aldrig.

Faktum är, att den överhuvudtaget inte ställs. Det verkar snarare som om rubriksättaren och författaren av ingressen bara skumläst texten och hakat upp sig på termologin och användandet av begrepp som ”dylanmän och dylanliveman” vilka används ungefär som synonymer för hängivet fans. Dock finns det ingenting som pekar på att författaren menar att dessa är epitet ägnade att beskriva enbart män eller ens skulle representera någon typiskt manlig karaktäristik.
Tvärtom, de tycks vara fullständigt frikopplade från kön, i det att hon till och med skriver att ”han har också frälst sin hustru, som är på god väg att bli en Dylanliveman”. Om hon nu inte syftar på att hustrun, driven av en nyfunnen dyrkan av sin mans idol, skulle vara halvvägs igenom en könstransplantation.

Bortsett från just det faktum att det är enbart män som intervjuas och att deras idoldyrkan på ett diffust sätt ställs som en könsrelaterad antites till den kvinnliga författarens egen inställning, återfinns i texten ingen som helst analys av den i ingressen utlovade genusaspekten.
Vilket väl i egentligen är lika bra; det finns ju en hel del mer tankeväckande och originella utgångspunkter för en analys av världens nu levande största musiker. Till exempel följande observationer som ändå görs i förbifarten: ”/…/ det finns ett visst mått av självupptagen autoeroticism i Dylanmännens förhållande till sin idol. Ett självbekräftande, ett speglande, ett tillfredsställande som bara Dylan kan ge dom.”
Eller: ”Fredrik har många gånger använt sig av Dylan som maktmedel i vår relation, och i sin relation till andra. Som ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.

Men istället för att lyfta fram dessa observationer som exempel på det psykosociala förhållandet mellan fans och idol, mellan musik och personlighet, eller som belägg för Dylanologernas särart i förhållande till andra fans, så banaliseras de, på grund av textens uttalade könsrelaterade utgångspunkt, till att utgöra en löjlig popkulturell distinktion mellan manligt och kvinnligt.
Författarens oförmåga att helhjärtat uppskatta Bob Dylan blir, istället för att vara den enklaste fråga om smak, till kvinnans misslyckande att förstå och uppskatta den manliga kulturen.

Och mest besvärande av allt: om det nu verkligen är så att det olyckliga man/kvinna perspektivet enbart är kommet ur en dålig rubrik/ingress och en för homogen intervjugrupp, vad är då författarens egentliga tes? För inte kan det väl vara fyra sidor om att hon inte tycker så värst bra om Bob Dylan?