Om den missionerande ateismen

Man måste nog läsa det här innan: http://rodeo.net/lisamagnusson/2012/02/23/partypajare-och-ateologer/ eftersom det är vad allt här under handlar om.

Klar? Okej, bra.

Huruvida ateism verkligen är en organisation, eller en religion, vilket Lisa påstår, är ju något man kan ifrågasätta, vilket man tydligen också har. Men det spelar ju egentligen ingen roll. Alla förstår ju vad hon menar. Bör man som ateist, kristen, muslim eller för den delen scientolog, avstå från alla försök att övertyga andra om att tycka och tro lika dant? Ja eller nej?

Den första krönikan, som publicerades i Metro, hade rubriken ”Problemet är inte själva Kristendomen” Och det är så klart sant. Det är varken Kristendomen i sig eller organiserad religion i allmänhet som utgör problemets kärna. Även om somliga säkert skulle hävda att de för den delen inte är oproblematiska. Men det kan för stunden kvitta.

Istället räcker det att konstatera att Lisa uppenbarligen har rätt i att det verkliga dilemmat ligger i ”oförmåga att bara tillåta andra att vara annorlunda”. Det vill säga, i avsaknaden av tolerans. Och att erkänna att förmågan till tolerans är lika viktig för ateister som för troende, samt att bristen därpå är påtaglig hos de förra såväl som hos de senare.

Det finns intoleranta kristna. Och det finns intoleranta ateister. Och båda gör sig skyldiga till samma synd. Dessutom finns det otaliga intoleranta högermänniskor, vänstermänniskor, mittenmänniskor, miljöaktivister, forskare, feminister, anti-feminister, vegetarianer och monarkister och republikaner. Och så vidare. Tolerans är naturligtvis lika viktigt i fråga om alla frågor där det finns utrymme för att tycka på två sätt. Och i brist därpå har oförrätter begåtts i snart varje tänkbar åsikt namn.

Men nu till det viktiga: Är tolerans verkligen oförenligt med missionerande ateism?

Vad innebär tolerans? Eller snarare, vad bör det innebära? Att vi avstår från att försöka övertyga oliktänkande? Eller att vi visserligen tillåter försök till övertalning, men tar avstånd alla former av tvång och restriktioner?

Lisa tycks förorda det förra i fråga om tro och religion. Samtidigt som det senare förhållningssättet för de flesta verkar vara givet i andra frågor. I sin text skriver hon:

”Men herregud, livet är tungt som det är. Om folk vill leva i föreställningen att de omges av osynliga rosa enhörningar som kommer med budskap från bortgångna anhöriga, så låt dem då leva i den föreställningen. Vilka är egentligen ateisterna och humanisterna och skeptikerna och allt vad de kallar sig att säga att enhörningsvännerna har fel och försöka slå sönder deras världsbild? På riktigt, Partypajare!”

Samma förhållningssätt applicerat på exempelvis politiska frågor skulle uppenbarligen te sig absurt. Att till exempel hävda att ”livet är tungt som det är, och om folk vill leva i föreställningen att allt dåligt beror på invandrarna, vilka är då oppositionen att hävda att rasister har fel och slå sönder deras världsbild” skulle väl rimma ganska illa med den allmänna föreställningen om politiskt ansvarstagande.

Är det egentligen inte så att varje förändring till det bättre är konsekvensen av ”missionerandet” för en viss åsikt? Oavsett om det gäller jämställdhet, naturvetenskap eller mänskliga rättigheter, så bygger väl varje framsteg på att en liten grupp människor ”slagit sönder” de andras världsbild, genom outtröttliga försök att övertala, argumentera och omvända?

Således kvarstår en fråga, om huruvida trosfrågor skiljer från övriga områden inom vilka vi pläderar för tolerans, i det att man ställda där inför bör avstå från de försök att övertyga och argumentera som andra gånger faller sig så naturligt. Det är på intet sätt orimligt att hävda att så är fallet. Tro är ju, uppenbarligen, väsensskilt från övriga områden, varför det också finns bra argument för att vårt förhållningsätt gentemot tron och bör skilja sig från det vi anammat gentemot exempelvis politiken och vetenskapen.

Först och främst kan man ju se till just det argument Lisa använder i sin text. Hon skriver:

”Det som utmärker kombatanterna – kristna, muslimer, ateister etc – i slaget om religionen är oviljan att inse vad det handlar om, nämligen tro. I ateisternas fall är det en icke-tro, men det blir ju också en sorts tro i det att den berör något som per definition går bortom bevis och motbevis. Det är omöjligt att fastslå att det finns en Gud eller liv efter döden eller whatever, lika lite som det är omöjligt att fastslå att det inte gör det. Vi kan bara gissa, tro.”

Ett bra argument. Men det innebär ett problem, eftersom vi, om vi utgår från att man inte kan debattera sådant som ligger bortom bevis och motbevis, egentligen inte kan debattera något alls. I varje fall om man med ”bortom bevis och motbevis” menar att sådant som inte är absolut säkert, även om rationella och empiriska bevis åtminstone antyder att det är på ett sätt. Om något är säkert, så är det ju att ingenting här i världen är absolut säkert.

Man kan använda sig av ett omvänt cartesianskt resonemang. Om en god Gud vore en garant för vår tillgång till säker kunskap, så innebär en Gud som vi inte vet något säkert om (vilket man väl ändå får lov att säga att vi inte gör) med nödvändighet att allting är relativt, eftersom Gud, om Gud existerar, i så fall skulle kunna bedra oss. Finns Gud, kan vi inte veta om världen finns, eftersom Gud är allsmäktig och således kan ha skapat en illusion, och vet vi inte att Gud inte finns, kan vi alltså inte veta att världen inte inte finns.

Med andra ord: om man utgår från att man bara kan diskutera sådant man har absolut kunskap om, kan man inte diskutera någonting alls. Men då vi åtminstone har ett par argument både för och emot tron, vore det väl dumt att avstå från den diskussionen. Någonting kan vi kanske ändå komma fram till? Som att bokstavstolkningar av bibeln i varje fall är felaktiga. Detta kan vi ju säga säkert, eller i alla fall med samma säkerhet som vi förhåller oss till världen i övrigt.

Framför allt borde vi väl i alla fall försöka att prata om det här med religion, argumentera och diskutera, nu när det faktiskt rör sig om så viktiga frågor, med så stort inflytande på den värld vi lever i?

Det finns i och för sig de som hävdar att tron är något privat, och att just detta skulle vara ytterligare en anledning till varför vi, ifråga om just religion, bör avstå från alla försök till att missionera. Men är den verkligen privat? Får inte tron extremt konkreta och allomfattande konsekvenser? Påverkar inte tron vår syn på homosexuella, på sexualitet, på jämlikhet, på yttrandefrihet och vår säkerhet? Beror inte otaliga kränkningar, våldsgärningar och mord på tron? Bör vi, om så är fallet, då inte åtminstone försöka prata om det? Försöka påverka?

Här skulle man visserligen återigen kunna hävda att det är bristen på tolerans och inte tron i sig som är problemet, men är det enbart det? Ni vet i början när jag sa att det kunde kvitta, huruvida den organiserade religionen i sig var problematisk eller inte? Ja, nu har det slutat kvitta.

Om man är troende, och tron förutsätter en viss inställning till vissa ting, en viss form av handlade i vissa frågor, uttryckligen i text, är då inte detta ett problem som ligger hos religionen i sig? Det uppstår naturligtvis bara problem när människor tar dessa stycken till sig på ett omdömeslöst sätt, vilket långt ifrån alla gör. Men om det nu ändå står där, och vi vet att människor läser det, köper det och handlar därefter, bör vi då inte åtminstone ha spelrum nog för att kunna missionera för en mer kritisk syn, ett annat förhållningssätt eller en annan filosofi?

I grund och botten handlar det kanske om att se till de rent praktiska aspekterna. En demokrati förutsätter, för att fungera funktionellt, ett visst mått av kritiskt ifrågasättande och en viss grundläggande kunskapsnivå. Tro i sig utgör inget hinder. Men delar av den organiserade religionen gör uppenbarligen det. Att inkludera Gud i politiska och samhällsmässig förklaringsmodeller gör det svårare att kartlägga verkan och orsak och bekämpa de faktiska problemen. Att hänvisa till förlegade normer och seder, i fråga om jämställdhet och sexualitet bidrar ytterligare till ett otrevligt samhällsklimat. Där måste man väl få missionera för en annan inställning? Inte argumentera för att människor ska överge sin tro, men för att de ska se bristerna i och konsekvenserna av deras logik?

I dagens DN finns det en artikel om att Vatikanen ställer ut ett hundratal ark ur påvestatens privata bibliotek, som dessförinnan hemlighållits för allmänheten. Hedersplatsen innehas av de dokument som vittnar om inkvisitionens process mot vetenskapsmannen Galilei. 1633 dömdes han till husarrest och till att göra offentlig avbön från de ”irrläror” där han, i strid med den kristna doktrinen, stöttade Kopernikus teori och hävdade att jorden rör sig runt solen.

När vi i negativa ordalag talar om att ”slår sönder” oliktänkandes ”världsbild”, gäller det då också om världsbilden i fråga var den geocentriska? Eller var det okej? Vilken sida gjorde sig skyldig till intolerans: inkvisitionen eller Galilei? Eller både två?

Och om vi ändå tvingas sluta oss till att det i detta fall rör sig om en rättfärdigad invändning från Galilei, vart ska vi då dra gränsen? När han framlade sina teorier, avfärdade kyrkan dem med nästan samma ord som Lisa i sin text avfärdar ateismen: Det rör sig om tro, där kan man inte veta något säkert, det är en diskussion bortom bevis och motbevis, och även om saker verkar förhålla sig på ett sätt, behöver detta inte vara fallet.

Det går faktiskt att få till stånd en reell, positiv förbättring, som är så gott som allomfattande via missionerande ateism, även om det, i det korta loppet, kan verka verkanslöst. För även om Galilei själv knappast kan sägas ha varit en missionär så har det åtminstone missionerats en hel del i hans namn och efterföljd. Och vi har uppenbarligen kommit en lång väg sedan dessa teorier sågs som ett vansinne, och dess spridare hotades med fängelsestraff eller döden. Frågan är då: varför stanna nu? Det är inte som om det inte fortfarande finns behov av en mer kritisk inställning till religionen och dess läror?

Det var så klart bekvämt och trevligt att föreställa sig att jorden befann sig i centrum av kosmos, och att världen således skapats runtom och för människorna. Men det innebär ju inte att Galilei var en satans tråkmåns för att han tog mod till sig och sa ”öhm, jag tror det blivit lite fel här”.

Eller var Galilei, han också, en partypajare?