Jag, du, Bob Dylan och alla andra.

“Never theorize before you have data. Invariably, you end up twisting facts to suit theories, instead of theories to suit facts.” – Sherlock Holmes.

Ni vet, när man redan bestämt sig för vilket samband man letar efter och därför missar alla andra? Det brukar fungera ungefär lika bra om man är kulturskribent som om man vore mästerdetektiv.

Allting finns ju där. Men därför att man varit upptagen med att försöka bekräfta den slutsats som redan på förhand bestämt sig för, eller därför att man helt enkelt inte orkat bemöda sig med att göra någon som helst analys bortom den rent anekdotiska, misslyckas man tydligen med att se hur hela hänger samman.

En stor del av texten i Män som missbrukar Dylan används till att låta diverse Dylanfans baktala varandra och tävla i vem som brinner mest för sitt Dylanmannaskap. De som inte köper skivor missar ”halva hans konstnärsskap”, Michael Wiehe har inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan, konsertentusiasterna är ”frimärkssamlare” och Fredrik Wikingsson ”dundrar in en Dylankrönika då och då för att kokettera med sin nördism”.

Hanna Fahl konstaterar att Dylanfansen är för individualistiska och
”för upptagna med att definiera sitt eget Dylanmanskap för ens förstå hennes frågor”.

På en rad ställen i texten återkommer samma tema: Dylanfansen tycks generellt sett föreställa sig att deras relation till idolen är olik och antagligen bättre, mer äkta och mer hängiven, än alla andras.

Den andra observationen som Hanna Fahl gör är att det bland Dylanfansen tycks finnas en tydlig tendens att använda Dylan som ett redskap för att besvara frågan om vem de är och vad som definierar dem. Dylan används som ”ett sätt att positioner sig. Som ett ställningstagande, som ett plakat som förklarar honom och hans personlighet”.

Och däri, i just det sambandet, ligger kanske förklaringen till varför författarens försök att med handledning av andra fans låta Dylan bli en del av henne, redan från början var dömt att misslyckas. Hennes vägledares skenbart uppmuntrande inställning till trots, så vill de kanske, medvetet eller undermedvetet ändå inte att hon skall lyckas.

Varför skulle de, egentligen? Om Dylanmannaskapet kommit att bli en av de väsentligaste delarna i svaret på frågan Vem är jag?, så skulle väl alla ansträngningar att pedagogiskt lära ut Dylandoktrinens kärna vara detsamma som att förenkla och blottlägga sig själv, till dess att ens jag förminskats till något så själlöst som ett femtiotal skivor och en rad långt ifrån personliga anekdoter.

På samma sätt är detta möjligtvis förklaringen till varför Dylanfansen aldrig tycks upphöra att försöka ”definiera sitt eget Dylanmanskap” och på så sätt särskilja det från övriga fansens, antingen genom att höja det högre än de andras eller genom att förringa deras. Det är en knepig sits att ha hamnat i, när den främsta symbolen för ens jag och därmed ens särart, är något man delar med tusentals andra. Men man gör så gott det går.

Kan det till och med vara så att detta löser gåtan med det för många Dylanfans gemensamma behovet av att känna till precis allt om Dylan, som Fredrik Wikingsson beskriver på nästa uppslag i samma tidning under titeln En Dylanologs bekännelse, och som en av personerna i Hanna Fahls text förklarar med orden ”ju mer man vet om Dylan, desto bättre blir det”?

Om jag är mitt Dylanmanskap och mitt Dylanmanskap är mig, så innebär detta att ju mer jag vet om Dylan, desto detaljrikare blir bilden av mig och desto större blir alltså också mina chanser att kunna urskilja de konturer som utgör mitt jag i det stora publikhav som är alla andra.

Elementary, my dear Watson.