3/3 om Dylan.

Apropå Män som missbrukar Dylan och kulturskribenter som missbrukar män som missbrukar Dylan kom jag att tänka på en sak jag läst för ett tag sen.

Ur Milan Kunderas Odöligheten:

”Agnes minns den okända som just tillkännagav sitt hat mot varma duschar. Hon hade kommit för att tala om för alla församlade kvinnor 1) att hon tyckte om att svettas, 2) att hon älskade högfärdiga människor, 3) att hon föraktade anspråkslösa människor, 4) att hon var galen i kalla duschar, 5) att hon avskydde varma duschar. I fem drag hade hon tecknat sitt självportträtt, i fem punkter hade hon definierat sitt jag och skänkt det till alla. Hon hade inte skänkt det anspråkslöst (hon hade ju uttryckt sitt förakt för de anspråkslösa) utan på ett stridslystet sätt. Hon använde känsloladdade verb, jag älskar, jag föraktar, jag avskyr, som för att visa sig redo att steg för steg försvara de fem dragen i sitt porträtt, de fem punkterna i sin definition.

Varför denna lidelsefulla inställning, frågade sig Agnes och tänkte: då vi skickats ut i världen sådana vi är har vi först tvingats identifiera oss med detta tärningskast, denna tillfällighet som ordnats av Guds dator: att upphöra att förvåna oss över att just detta (som möter oss i spegeln) är vårt jag. Utan övertygelsen om att vårt ansikte uttrycker vårt jag, utan denna första, grundläggande illusion hade vi inte kunnat fortsätta leva eller i varje fall at ta livet på allvar. Och det räckte in att identifiera oss med oss själva, det krävdes en passionerad identifikation med livet och döden. För det är bara på detta villkor vi i våra egna ögon framstår som något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen, som varelser begåvade med ett eget outbytbart väsen. Därför hade den unga okända kvinnan inte bara känt behovet av att teckna sitt porträtt utan även av att visa för alla att det porträtt röjde någonting helt unikt och oersättligt.”

Den så kallade Dylanmannen är alltså antagligen, i denna kontext, en person som, medvetet eller omedvetet, gjort sitt Dylanmannaskap till det mest framträdande draget i hans portträtt. Och kanske är det detta som skiljer honom/henne från ett vanligt Dylanfan, vars passion för Dylan utgör endast en av många andra punkter i dennas jag, istället för att som hos Dylanmannen vara den enda, eller i alla fall den överlägset mest framträdande.

Möjligtvis var denna Dylanmannens självspegling i sin idol från början ett försök att finna något som kunde utgöra den passionerade identifikationen, som enligt Kundera är nödvändig för att kunna leva. Det passionerade Dylanmannaskapet blev ett sätt att i sina egna ögon och andras framstå som ”något mer än en enkel variant av den mänskliga prototypen”, som en varelse som begåvats med ”ett eget outbytbart väsen”.

På frågan ”Vem är du?” svarar Dylanmannen, till skillnad från den okända kvinnan i bastun som deklarerar sin kärlek till varma duschar osv. att ”Jag är någon som älskar Bob Dylan”, vilket ju fungerar utmärkt fram till dess att samma frågeställare kommer med invändningen ”Men det gör ju Michael Wiehe också, inte är du och han densamme?”.

Det är vid det laget som Michael Wiehe blir till någon som ” inte lyssnat på Dylan sedan 66 och borde inte få uttala sig i frågan”, Fredrik Wikingsson till en koketterande nörd och alla som inte utantill kan rabbla samtliga viktiga och oviktiga årtal i Dylans karriär eller vet varifrån precis alla bilder på idolen härstammar blir till sämre, mindre passionerade kopior av en själv.

För det finns ett behov inte bara av att teckna sitt portträtt utan ”även av att visa för alla att det porträtt[et] röj[er] någonting helt unikt och oersättligt.”